Lady Elisabeth kap 2

I vagnen hem så kände hon sig arg och lurad och besviken. Trots att hon inte visset vem som hade den andra boken. Men att det var någon som behärskar magi stod klart. Men vem och varför grubblade hon på hela den natten. Hon övervägde att skriva av sig i boken men den var inte bara hennes längre så hon lät bli.

I tre dagar satt hon i ett fönster utan att göra någonting. Det verkade som att tankarna inte ville fästa och när hon tänkt en halv tanke så kom en ny och förjagade den första. Ute verkade det som att hösten var på antågande igen och frosten från dagarna innan var borta för denna gång.
Hon bestämde sig för att gå ut och njuta av vädret innan snön kom. Boken tog hon med sig av gammal vana. Luften var hög och klar men det var milt och inte kallt. Hon valde en stig som skulle ta henne runt hela parken. Solen värmde snart upp hennes humör och snart nynnade hon på någon gammal melodi om älvor och jungfru som blir bergtagen av dem. Men orden från kvällen för balen snurrar än i hennes huvud "det här är en sjö". Hon tar upp boken och skriver orden i den med en förhoppning att de ska fastna på pappret så att hon slipper att tänka på dem mera. Som om orden i boken hade fört henne närmare sjön i ändan på parken, så låg den där runt nästa krök.Vid den stensatta kanten satt en man som hon så väl kände igen. Herr Ärensjö satt på huk och tittade ner i vattnet. Hon vände sig om för att gå hon kände sig inte mogen att träffa honom just nu. Men att vända tvärt på grus och att få det ljudlöst är det få som lyckas med. Herr Ärensjö kommer på lätta smygande steg efter henne "Ska ni redan gå?" frågar han med en lätt hand på hennes. Hon tittar upp i de glittrande ögonen och än en gång är hon fast. Hon försöker att titta bort men det där sneda leendet kommer fram och hon känner för att skratta. "Nej inte egentligen med ni såg så tankfull ut så jag trodde att ni ville vara i fred." Svarar hon. Han tar henne i en tät omfamning och viskat i hennes öra att hon alltid är välkommen att störa hans tankar. De står där länge och solen glittrar i vattnet och Elisabeth får en känsla av sommar. Mycket motvilligt släpper de varandra. "Jag har en liten måltid förberedd här i skuggan om ni vill dela den med mig?" Säger herr Ärensjö. "Ja visst" svarar hon enkelt.
Han för henne vid handen till en filt i skuggan av en väldig ek. Måltiden är enkel med smörgås och te. Samtalet går trögt och det verkar som att hur mycket de än har dansat tillsammans så vet de inte mycket om varandra och de är för blyga för att ta reda på mer om den andra. De lutar sig tillbaka på filten och hamnar i varandras armar igen. De bara njuter av att ha varandra nära och av det varma vädret. Hon berättar om vad hon tänker göra i vinter och bjuder in honom till de få tillställningar som hon ska ha. Men han avböjer och förklarar att han måste åka i väg och vara borta hela vintern. Hon känner en besvikelse att han ska vara borta hela vintern och den magi som funnits runt dem rinner av som vatten på en gås. Vädret blir med ens kyligt och solen går i moln. Hon skakar av sig den otrevliga känslan och säger till sig skälv att hon inte har ensamrätt på herr Ärensjö. Men hon reser på sig och säger att hon måste gå hem hon har varit borta allt för länge. "Ses vi igen när vårsolen värmer denna plats och skillan täcker marken som en blå filt?" frågar han med sin hand i hennes. Elisabeth nickar hon litar inte på sin röst. Sakta går hon bort mot sitt hem men behåller handen i sin så länge som hon kan. Men eftersom han står stilla så måste de till slut släppa taget och hon ser längtande sig om och försöker att minnas det ansikte som hon inte kommer att få se på ett halvår. Med en suck släpper hon taget och går.