Trött

TRöttheten är mördande. Hela natten har jag legat och vridigt på mig somnade med migrän och den ligger kvar ännu då min pojkvän varigt uppe och mått dåligt flera gånger i natt. Jag har 6 h jobb i dag. Gör jag det inte i dag så blir det flera timmar i nästa vecka. Men vad gör man när det är svårt att se för att ögonen är grusiga av sömnbrist och huvudet dunkar och öronen tjuter som tågbromsar.
Även med medicin så tar det lång tid att somna det är så mycket som ska göras och så mycket som ska prosessas när man dessutom har sorg.


Jobbade senare den dagen men kom hem och var så trött att jag grät. Men jag klarade av att laga mat sedan blev det tidigt i säng.

I dag så var det lite bättre tills jag rev sönder byxorna hos en kund och sedan körde jag direkt till nästa kund och började där och en timme senare så lyckas jag såg mig i handleden (det rckte med ett plåster att täcka såret). Hemma så skar jag mig nästan i nageln men jag tog igen det i en låda istället.

JAg ska nog bara sova i morgon och inte göra någonting.

Depp igen tankar och funderingar

känner mig jämt trött och osäker och då går saker fel och då får jag dåligt självförteoende av det. Trotts alla som hejar på och tycker att det jag gör är bra. Som vanligt så lyssnar man bara till det dåliga.
Osäkerheten är inte bra grogrund för kärlek heller. Det endea som jag kan komma på är att jag fortfarande inte varigt kär. Det kanske har låtigt så men det har nog bara varigt intresse och inget mera. Problemet är att det bara blir sdvårare att öppna sig för någon nästa gång.
Vad gör man när de enda som man har hittat är knepiga personer som man inte passar med även om man trodde det till en börgan. 4 år har nu gått i ett vakum ett stillestånd som inte har varigt nyttingt för någon. Nu har jag bestämt att det inte finns mera att hämta ur den relationen än vänskap. Fick frågan i går om det inte är tråkigt att vara ensam. jo visst är det tråkigt men jag överlever. Det gäller att man ska kunna lita på de personer som man släpper in i sitt liv. För min del så tar det bara lite längra tid att få den tilliten från mig. För hur mycket jag än vill släppa in folk och lära känna nya vänner så kan jag inte släppa in alla som vill. I måndags var första gången i mitt liv som jag faktist så mig skärlv som vacker. 30 år har gått och då både kände jag mig vacker samt att jag kunde säga det till mig själv. Då såg jag det som jag vet att alla killar som jag har träffat har sett.
Alltid på vakt kan sldrig kopla av. just nu så enda sättet att somna är tabletter och godnattvisor.

Depprition

Än en gång så har jag varit tvungen att lämna jobbet pga panik. Denna gången för att det var många utlandsfödda(jag hatar när jag gör så, men kan inte hjälpa det i nu läget) och jag kunde inte trycka undan den.
För tillfällt så håller jag på att göra en psykologosk undersökning samt att jag försöker själv att vända ut och in på mig själv för att försöka att må bättre. Denna gången så håller jag inte tyst utan berättar för alla som jag möter hur jag för tillfället mår.  Så jag pratade med en vän i går och berättade vad som hade hänt när jag gick i skolan och vilka det var som mobbade mig. Det var nog det som gav mig panik i morse och känner det även nu när jag skriver.

Det är som att jag är full av fula sårskorpor och nu så börjar jag att pilla bort dem en och en, vissa har läkt fint medan andra blir fula ärr eller så blir de infekterade igen. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med detta. Jag har fått medicin som hjälper en del och så har jag samtalshjälp. Men jag kan bara ta en dag i taget.
I går var det en bra dag och jag kunde skriva upp 10 saker på en lista som hade gått över förväntan och det kändes som att jag hade nått en miklstolpe. I dag känner jag mig under isen. Inte så illa att jag vill göra illa mig själv men jag mår inte bra i dag.

Mår båligt

Jag hatar att jag mår skit igen. Det kom plötsligt på bussen till jobbet sitter här med en klump i halsen nära till gråten.hoppas att jag kan kväva den.
Jag hatar att andra kan få mig att må dåligt utan att de har med saken att göra. Jg hatar att jag inte kan stänga av hjärnan och tänka på inget. Jag vill komma ur det men vill inte ringa någon på bussen orkar inte berätta för alla medresenärer om hur jag mår.
Vill skrika ut all ångest.