Allt vändes på ända igen

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att min mamma skulle dö så ung. Jag har inte riktigt förstått vad som hänt egentligen det gick så fort. För en och en halv månad sedan var allt som vanligt vi planerade midsommar i ekbacken. Men tydligen har sjukdommen bit för bit tagit mamma.
Samtidigt så gick mitt flyttlass till våran gemensamma lägenhet. Mitt liv ändrades lite mer än vad någon av oss hade tänkt. Det är så mycket jag inte fick berätta, göra och resor som vi inte hann göra.

Tjoho

Som vanligt, tydligen, vid denna tid på året så har jag migrän och har haft det i snart en vecka. Att försöka sköta jobb samt att göra lägenheten iordning inför försäljning (visning i morgon) är inte lätt. Äter starka mediciner för att fungera någorlunda men det går bara till viss grad. Nu är det så att jag får söka nytt jobb igen då det företaget som jag valde inte passade mig och jag passade inte dem.
Detta ger ytterligare en stress och det gör underverk för migränen. Inte blir det bättre för att vi ska ta lån för nya lägenheten och det blir inte lätt som arbetssökande.
Men försök se det positivt. Jag har en underbar pojkvän som jag kan lita på, jag har min familj som kan hjälpa till och så många vänner som är helt underbara. Jag är dessutom fri från deppritionen (äntligen) det känns så skönt att inte bli helt under isen för att man har lite motgångar som alla råkar ut för någon gång.
Men slut på de dåliga tankarna. Förra veckan så åkte jag tur och retur sekelskiftet till Gävle Järnvägsmuseum. Här är några bilder där ifrån. Vi åkte som statiser med svenska 1900-tals sällskapet.

Oj vilken vändning

För ett år sedan var jag på väg att kasta in handuken och ge upp allt. Men nu är jag glad att jag tog tag i min situation även om det är en av de jobbigaste saker jag någonsin gjort. Men jag visste att jag var igenom det när jag fick sparken och kunde ta tag i att börja söka jobb. Samt att ta tillvara på den tid som jag fick ledigt emellan tiden. Jag ska lägga upp bilder på vad som har hänt. Nu ska jag njuta av en kopp te medan jag har rast på mitt nya jobb.

Frustrerad

Jag har nu gett mig ut på dejting marknaden men vill inte hymla om min diagnos kronisk depprition då den kommer att dyka upp förr eller senare igen. Just nu mår jag bra och har gjort så i två veckor.
Men de killar som jag chattar med vill sätta mig på ett glasberg. Jag som har tagit mig ur två depritioner på egenhand är stark och jag vill vara stark inte sättas på en pidestal och få allt jag gillar. JAg vet inte ens vad jag gillar efetsom jag inte har provat eller inte har vågat prova för att jag har varigt nere. Men mu har jag mod att prova och då sätts det käppar i hjulen för att de sätter mig på glasberget. JAg vill Leva och prova saker innom rimliga gränser givetvis. Men får jag inte ens chansen hur ska jag då växa och resa mig som fågel fenix ur askan.

igen

Dyslexi och dyskalkyli gör det inte lättare att komma ur en låg period. Framför allt när det är en fix ide om att man går back ekonomiskt varje månad. Tur att jag har en mamma som gillar och förstår sig på ekonomi. För det gör inte jag. Men som vanligt så var det bättre än vad jag trott när jag fick ner det svart på vitt. Det är lite som när vissa ser sig i spegeln och ser en verklighet som inte är sann om att man är för fet men egentligen så är man anorektisk. Kanske ett extremt exempel men det är lite så det känns. Jag inbillar mig att jag först har mera pengar över än vad jag har och i slutet på månaden så norpar jag ändå från sparkontona och blir stressad över att jag inte har råd med mat. För min del så är det maten jag drar ner på (vilket är fel) för att gå runt. Om det är något man aldrig ska dra in på så är det mat. Men det är inte lätt när man inte blir hungrig.

Trött

Det jobbigase med att ha ett deppanfall är att man blir så trött efteråt. Det är svårt att komma upp ur sängen på morgonen. Man vill bara dra täcket över huvudet och somna om. Dock så blir det ännu jobbigare dagen efter. Hur gärna jag än vill så måste jag tvinga mig upp och jobba. Jag har tur som har kunnat ta mig till jobbet under denna depression. Många kommer inte ens hemifrån pga trötthet rädsla mm. Nu ska jag börja att h lite ansvar och leda våran lilla grupp själv. Vi får se hur det går.

mår illa

Jag är uppe och har ätit frukost. Men jag mår illa och önskar att jag inte skulle behöva ta mig till jobbet. Fortfarande trött efter att jag bröt i hop i går men på något vis så blir det lite lättare efter att jag har gråtit. Men jag har fortfarande lätt att zoma ut och tappa vad jag håller på med. JAg vill skrika gråta kasta saker bryta sönder saker men jag gör inte det. Jag lider i tysthet medan mitt innre är i ett ända kaos.

urk

I går så tänkte jag ut minst 6 sätt att ta livet av mig. Men jag kunde ta mig i kragen och inte göra illa mig. Jag tog till och med en liten promenad. Jag har en peiod levt på glass, har inte duchat på minst en vecka.
Åt glass till frukost och inget till lunh. tvingade mig ner till coop för att tvinga mig att äta lite sallat. Sedan så bryter jag i hop och har ringt flera personer men inte talat om hur allvarligt det är. Vill inte förstöra deras trevliga dag genom att för mörka det med mitt elende.

tankar

Jag har varigt sjuk i influensan i över en vecka. Nu så mår jag bättre tog en fin promenad i fredags för att få igång musklerna igen. Dansade ensam i solen på den lokala dansbanan.
Går vilse i min historiska garderob. Hittade en outfit att ha på ett möjligt statist uppdrag i Gävle. Hade tänkt att damsuga men det har inte blivit av Skulle behöva tvätta men har inte gjort det heller.
Är rastlös och trött i huvudet. Har svårt att sova om det inte är på kemiskväg. Har inte gjort många meter i dag. Känner mig frusen och har ont i ena foten.
Haha hade en takne på att bara ordblaja i min hjärna såg inlägget ut att vara minst en a4a lång. Har så torr hud att det kliar övellalt.
Det jag gör om dagarna är att titta på filmer på netflix och äta godis. Väntar på att att folk skriver på facebook kollar på om någon läst någon av bloggarna nu har jag även kollat hur statusen är på vykorten jag skickat. Den enda som har gått i väg är det jag postade på ica och det var i lördags nu är det söndag. Väntar på tid från en traumaterapeut hoppas att jag passar in i deras program Känner mig vilse och trött och vet inte hur jag ska kunna vända allt rättt igen. 

Det är fullt

JAg har så många planer på inlägg jag ska skriva på saker jag ska gör men när det kommer till kritan så gör jag det halv färdigt och lägger det sedan åt sidan. Jag tror att mitt måtto är gör inte i dag vad du kan skuta upp till morgondagen. Därför så är mitt hem inte städat, den förra bilen rostade i hop, tvätt högarna enorma och katterna uttråkade. Skälv sitter jag framför facebook och väntar på att någon ska skriva något så att jag dår en stunds förströelse. Då jag inte gärna skriver skälv.
Varför Gör jag så?

Men jag har i allafall lagt till en sida om folkdansgillet samt skickat ut det på sidor på Facebook.

Depp igen tankar och funderingar

känner mig jämt trött och osäker och då går saker fel och då får jag dåligt självförteoende av det. Trotts alla som hejar på och tycker att det jag gör är bra. Som vanligt så lyssnar man bara till det dåliga.
Osäkerheten är inte bra grogrund för kärlek heller. Det endea som jag kan komma på är att jag fortfarande inte varigt kär. Det kanske har låtigt så men det har nog bara varigt intresse och inget mera. Problemet är att det bara blir sdvårare att öppna sig för någon nästa gång.
Vad gör man när de enda som man har hittat är knepiga personer som man inte passar med även om man trodde det till en börgan. 4 år har nu gått i ett vakum ett stillestånd som inte har varigt nyttingt för någon. Nu har jag bestämt att det inte finns mera att hämta ur den relationen än vänskap. Fick frågan i går om det inte är tråkigt att vara ensam. jo visst är det tråkigt men jag överlever. Det gäller att man ska kunna lita på de personer som man släpper in i sitt liv. För min del så tar det bara lite längra tid att få den tilliten från mig. För hur mycket jag än vill släppa in folk och lära känna nya vänner så kan jag inte släppa in alla som vill. I måndags var första gången i mitt liv som jag faktist så mig skärlv som vacker. 30 år har gått och då både kände jag mig vacker samt att jag kunde säga det till mig själv. Då såg jag det som jag vet att alla killar som jag har träffat har sett.
Alltid på vakt kan sldrig kopla av. just nu så enda sättet att somna är tabletter och godnattvisor.

Depprition

Än en gång så har jag varit tvungen att lämna jobbet pga panik. Denna gången för att det var många utlandsfödda(jag hatar när jag gör så, men kan inte hjälpa det i nu läget) och jag kunde inte trycka undan den.
För tillfällt så håller jag på att göra en psykologosk undersökning samt att jag försöker själv att vända ut och in på mig själv för att försöka att må bättre. Denna gången så håller jag inte tyst utan berättar för alla som jag möter hur jag för tillfället mår.  Så jag pratade med en vän i går och berättade vad som hade hänt när jag gick i skolan och vilka det var som mobbade mig. Det var nog det som gav mig panik i morse och känner det även nu när jag skriver.

Det är som att jag är full av fula sårskorpor och nu så börjar jag att pilla bort dem en och en, vissa har läkt fint medan andra blir fula ärr eller så blir de infekterade igen. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med detta. Jag har fått medicin som hjälper en del och så har jag samtalshjälp. Men jag kan bara ta en dag i taget.
I går var det en bra dag och jag kunde skriva upp 10 saker på en lista som hade gått över förväntan och det kändes som att jag hade nått en miklstolpe. I dag känner jag mig under isen. Inte så illa att jag vill göra illa mig själv men jag mår inte bra i dag.

Varför är det så svårt att ta emot godhet, när det är så lätt att ta emot ondska?

Mår båligt

Jag hatar att jag mår skit igen. Det kom plötsligt på bussen till jobbet sitter här med en klump i halsen nära till gråten.hoppas att jag kan kväva den.
Jag hatar att andra kan få mig att må dåligt utan att de har med saken att göra. Jg hatar att jag inte kan stänga av hjärnan och tänka på inget. Jag vill komma ur det men vill inte ringa någon på bussen orkar inte berätta för alla medresenärer om hur jag mår.
Vill skrika ut all ångest. 

Hemma med migrän igen.

Obs Detta skriver jag inte för att folk ska känna sympati mm. Detta är ett försök till att skriva av mig och skicka ut det i etern och att det kan stanna där. Lite hjälp till skälv hjälp kanske.

Detta upprepas så ofta och jag är så less på det. Man kan inte göra något känns det som. Jag började städa, men inte klart. Jag började fixa med ett mönster till en prinsessklänning som jag lovat sedan länge, tygerna ligger på golvet. Kommer mig inte för att avsluta även om jag vet att det inte tar så lång tid att sy då jag har sytt en liknande klar på 4 timmar.
Dock kan jag inte skylla allt på migrän, Jag har sedan en tid tillbaka känt en likgiltighet mot det mesta. Inget känns kul eller upplyftande knappt ens intressant. Förra veckan då saker och ting kändes ok så fick jag korta glimtar av att göra mig skälv illa. Behöver jag säga att jag blev rädd. Men inte tar jag kontakt med någon när det händer. Kör huvudet i backen och plöjer vidare med tårarna rinnande och en känsla av tomhet och att vara värdelös och onödig. Tyvärr så spelar det ingen roll hur många som jag har runt om som både säger och bevisar motsatsen. Jag är redan på det klara med att jag har problem med att äta, det är tråkigt, jag är trött, jag orkar inte.
Jag har bett om hjälp men det drar ut på tiden eller så tar de mig inte på allvar. Det märks inte när jag är med andra, för jag är extremt duktig på teater.
Det jag försöker att göra för att rycka upp min själv är, sy, virka, läser engelska, ska på bal på operan, dansar, är scoutledare. Försöker att göra allt som vanligt, med vissa dagar är det så svårt att komma ut sängen för att åka till jobbet. I går så körde jag en ny maskin för första gången och normalt sett så skulle jag varigt överlycklig efter som jag gillar att köra maskiner. Men bara en gnagande känsla av att något inte stämmer.

Dyslexi

Jag kanske är lite tjatig som skriver detta på båda bloggar men just nu känner jag för att lyfta problemet.
jag såg igår ett avsnitt av dysslexi på svt. Jag har konstaterat att mina problem inte är så stora igentligen. även om jag också kan skylla mycket på skolan. Dels att de inte kunde ge mig rätt diagnos. Men framförallt att de inte ge mig motivation till att skriva och läsa. Jag har haft en enorm tur att ha bra föräldrar som kunde förklara så att jag förstod. Skolan blir lite för likricktad ibland. När en lärare ska förklara ett tal på tavlan så gör de det på ett sätt och om man inte förstår så suddar de ut och förklarar på nytt med samma ord men andra siffror som att det var siffrorna man inte förstod.
Det värsta jag visste var lästalen. Har man problem med både siffror och bokstäver så är det hopplöst när de blandas i hop så där.
Så fort det skulle läsas en bok så valde jag alltid de tunnaste och de med störst boktäver då var det inte mycket text att läsa. Tyvärr så om man då sk skriva en recention på en sådan bok så måte man vara rätt påhittig. Framförallt om boken är på 20 sidor och recentionen ska vara på ett A4. Jag kunde skriva av halva boken om jag ville. om någon under dessa år sagt till mig att jag 10 år senare skulle läsa böcker på över 200 sidor så skulle jag inte ha trott dem. Men nu läser jag minst 100 böcker per år även om många är en upprepning av sådant jag redan läst minst en gång. I år har jag redan läst 16 böcker.
Men mitt knep för att lära sig att läsa böcker är att börga på det ämne som du tycker är intressant. För mig var det fantasy. Jag började att läsa sagan om belgarion. nu har jag tappat räkningen på hur mång gånger som jag har läst om den. Den första boken jag läste på engelska var harry Potter nu har det blivit flera men det är svårare att hålla koncenrtationen uppe och skulle jag tappa intresset så kan boken ligga halvläst i flera år.
Att hitta på saker har varit något jag gjort länge skrivit små berättelser i skolan och så men eftersom jag fick tillbaka allt med en massa röda sträck så blev berättelserna bara kortare och kortare. I gymnasiet så blev jag intresserad av rollspel och det fanns ett på nätet som hette syskonskapet. Jag vet inte om den sidan finns kvar, de hade svårt att hitta administratörer. Där började jag att skriva längre texterför att få historien att gå vidare. Ingen påpekade att det var stavfel, men jag tyckte att de jag spelade med fick vänta så länge på svar och reaktioner. Men som allt annat så blir det lättare med tiden. Sedan började en berättelse att ta form den är inte längre än 10 sidor text men det är den längsta sammanhängda text jag någonsin har skrivit.
När vi startade denna blogg så ville vi visa att vi inte bryr oss om vad andra säger angående stavning och gramatik. Vi ville ha en plats där vi kan släppa allt och bara öva på att skriva texter vad de än må handla om och bevisa för andra att det går. Det krävs bara lite mod att våga göra bort sig och så blir det rätt i slutändan i allafall. Det är också därför vi inte ändrar några stavfel på denna sida.
Hoppas ni får en bra helg

Funderingar

Hur många klänningar med historiskt snitt behöver man?
JAg har minst 5 st medeltidsklänningar 2st i empirstil 3st kjolar i 1700-tals stuk. samt att jag har det mesta materialet för att sy en klänning alá 1865. Nu kom funderinar på om det är dags för ytterligare en empirklänning då jag ska på en julfest i december. Men de klännignar jag har räcker gott och väl. Men det är så kul att sy och att skapa nya plagg.
How many dresses with historic influenses do you need?
I have 5 meadevaldresses 2 reagensydresses and 3 skirts with influences from the 1800 century. and I have the material to sew a dress form 1865. Now I am thinking of making a new reagensydress for a christmasparty in december. But the dresses I already have is couite enoug. But it is fun ti create and to sew new things.

avdelningen galna idéer

Ok nu var det dags för en ny galen idé. En maskerad med temat maskerader genom tiderna. Man väljer ett årtal mellan 0 och 1950 och sedan funderar man på hur man såg ut om man blivit bjuden på maskerad det året. Med musik från barock till 80-talet. Detta är bara en första skiss men jag tror på idén.
Sedan är bara frågan vilka som skulle vilja komma på ett sådant arrangemang. är det någon som har mera förslag på vad man skulle kunna hitta på en sådan kväll.

Sandsopning och cycklister

Nu har vi börjat sopa fram våren. Det är tidigare än vad vi brukar börja och nu när det snöar på nätterna så har sanden nästan frusit fast. Sedan hör man på radion om att cyklarna åker omkull pga all sand. Jag vill säga att det är pga för hög fart samt att de har dålig koll på underlaget.
Cykelfrämjandets lösning var att man kontinuerligt ska ta upp sanden och använda den igen. Det jag kom att tänka på var att när man plogar så puttar man undan det senaste sandlagret samt att när vi lastar ut snö så kommer en massa sand med. Kan ni tänka er den anläggningen som ska smälta snön för att få fram sanden. Om man skulle använda sopmaskinen så är det inte mycket man får upp eftersom sanden är fastfrusen i snön och isen.
Det låter i mina öron som en himla massa extra jobb under en period där man jobbar minst 12 timmar av dygnet och får skit för att man inte är ute i tid och inte plogat framför just deras port eller bil.
Det jag har kommit fram till är att de som kör i snösvängen är fel folk eftersom alla andra talar om för en hur man ska prioritera och sköta sitt jobb. Sedan ska man börja ploga innan snön fallit och börja sopa sand när man lagt ut den. Det låter inte klokt. Jag tycker att folk ska ta hänsyn till varandra i trafiken och ta det lugnt börja köra 5 min tidigare istället för att stressa.
Denna vinter har jag varit med om flera farliga omkörningar än tidigare år. Bara för att man inte kan ligga bakom en maskin som bara kör i 30kmh det är mest 50 vägar jag kör på så det är inte många sekunder de förlorar på att ligga bakom och välja en säkrare omkörning.

God Jul

Vi vann inte med vårat pepparkaksläger tyvärr. Men vi hade kul när vi gjorde den vilket är huvudsaken. Jag har en katt dom traskar framför tangent bordet och kurrar. Hon är trött och kelen efter att ha varit hemma hos gammel katten i tre dagar. Jag kände inte att jag ville lämna dem ensamma hela dagarna så de fick följa med. Jag undrar varför jag skriver när jag inte har något att skriva. så då slutar jag nu god fortsättning.