Frustrerad

Jag har nu gett mig ut på dejting marknaden men vill inte hymla om min diagnos kronisk depprition då den kommer att dyka upp förr eller senare igen. Just nu mår jag bra och har gjort så i två veckor.
Men de killar som jag chattar med vill sätta mig på ett glasberg. Jag som har tagit mig ur två depritioner på egenhand är stark och jag vill vara stark inte sättas på en pidestal och få allt jag gillar. JAg vet inte ens vad jag gillar efetsom jag inte har provat eller inte har vågat prova för att jag har varigt nere. Men mu har jag mod att prova och då sätts det käppar i hjulen för att de sätter mig på glasberget. JAg vill Leva och prova saker innom rimliga gränser givetvis. Men får jag inte ens chansen hur ska jag då växa och resa mig som fågel fenix ur askan.

igen

Dyslexi och dyskalkyli gör det inte lättare att komma ur en låg period. Framför allt när det är en fix ide om att man går back ekonomiskt varje månad. Tur att jag har en mamma som gillar och förstår sig på ekonomi. För det gör inte jag. Men som vanligt så var det bättre än vad jag trott när jag fick ner det svart på vitt. Det är lite som när vissa ser sig i spegeln och ser en verklighet som inte är sann om att man är för fet men egentligen så är man anorektisk. Kanske ett extremt exempel men det är lite så det känns. Jag inbillar mig att jag först har mera pengar över än vad jag har och i slutet på månaden så norpar jag ändå från sparkontona och blir stressad över att jag inte har råd med mat. För min del så är det maten jag drar ner på (vilket är fel) för att gå runt. Om det är något man aldrig ska dra in på så är det mat. Men det är inte lätt när man inte blir hungrig.

tankar

Jag har varigt sjuk i influensan i över en vecka. Nu så mår jag bättre tog en fin promenad i fredags för att få igång musklerna igen. Dansade ensam i solen på den lokala dansbanan.
Går vilse i min historiska garderob. Hittade en outfit att ha på ett möjligt statist uppdrag i Gävle. Hade tänkt att damsuga men det har inte blivit av Skulle behöva tvätta men har inte gjort det heller.
Är rastlös och trött i huvudet. Har svårt att sova om det inte är på kemiskväg. Har inte gjort många meter i dag. Känner mig frusen och har ont i ena foten.
Haha hade en takne på att bara ordblaja i min hjärna såg inlägget ut att vara minst en a4a lång. Har så torr hud att det kliar övellalt.
Det jag gör om dagarna är att titta på filmer på netflix och äta godis. Väntar på att att folk skriver på facebook kollar på om någon läst någon av bloggarna nu har jag även kollat hur statusen är på vykorten jag skickat. Den enda som har gått i väg är det jag postade på ica och det var i lördags nu är det söndag. Väntar på tid från en traumaterapeut hoppas att jag passar in i deras program Känner mig vilse och trött och vet inte hur jag ska kunna vända allt rättt igen. 

Det är fullt

JAg har så många planer på inlägg jag ska skriva på saker jag ska gör men när det kommer till kritan så gör jag det halv färdigt och lägger det sedan åt sidan. Jag tror att mitt måtto är gör inte i dag vad du kan skuta upp till morgondagen. Därför så är mitt hem inte städat, den förra bilen rostade i hop, tvätt högarna enorma och katterna uttråkade. Skälv sitter jag framför facebook och väntar på att någon ska skriva något så att jag dår en stunds förströelse. Då jag inte gärna skriver skälv.
Varför Gör jag så?

Men jag har i allafall lagt till en sida om folkdansgillet samt skickat ut det på sidor på Facebook.

Depp igen tankar och funderingar

känner mig jämt trött och osäker och då går saker fel och då får jag dåligt självförteoende av det. Trotts alla som hejar på och tycker att det jag gör är bra. Som vanligt så lyssnar man bara till det dåliga.
Osäkerheten är inte bra grogrund för kärlek heller. Det endea som jag kan komma på är att jag fortfarande inte varigt kär. Det kanske har låtigt så men det har nog bara varigt intresse och inget mera. Problemet är att det bara blir sdvårare att öppna sig för någon nästa gång.
Vad gör man när de enda som man har hittat är knepiga personer som man inte passar med även om man trodde det till en börgan. 4 år har nu gått i ett vakum ett stillestånd som inte har varigt nyttingt för någon. Nu har jag bestämt att det inte finns mera att hämta ur den relationen än vänskap. Fick frågan i går om det inte är tråkigt att vara ensam. jo visst är det tråkigt men jag överlever. Det gäller att man ska kunna lita på de personer som man släpper in i sitt liv. För min del så tar det bara lite längra tid att få den tilliten från mig. För hur mycket jag än vill släppa in folk och lära känna nya vänner så kan jag inte släppa in alla som vill. I måndags var första gången i mitt liv som jag faktist så mig skärlv som vacker. 30 år har gått och då både kände jag mig vacker samt att jag kunde säga det till mig själv. Då såg jag det som jag vet att alla killar som jag har träffat har sett.
Alltid på vakt kan sldrig kopla av. just nu så enda sättet att somna är tabletter och godnattvisor.

Depprition

Än en gång så har jag varit tvungen att lämna jobbet pga panik. Denna gången för att det var många utlandsfödda(jag hatar när jag gör så, men kan inte hjälpa det i nu läget) och jag kunde inte trycka undan den.
För tillfällt så håller jag på att göra en psykologosk undersökning samt att jag försöker själv att vända ut och in på mig själv för att försöka att må bättre. Denna gången så håller jag inte tyst utan berättar för alla som jag möter hur jag för tillfället mår.  Så jag pratade med en vän i går och berättade vad som hade hänt när jag gick i skolan och vilka det var som mobbade mig. Det var nog det som gav mig panik i morse och känner det även nu när jag skriver.

Det är som att jag är full av fula sårskorpor och nu så börjar jag att pilla bort dem en och en, vissa har läkt fint medan andra blir fula ärr eller så blir de infekterade igen. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med detta. Jag har fått medicin som hjälper en del och så har jag samtalshjälp. Men jag kan bara ta en dag i taget.
I går var det en bra dag och jag kunde skriva upp 10 saker på en lista som hade gått över förväntan och det kändes som att jag hade nått en miklstolpe. I dag känner jag mig under isen. Inte så illa att jag vill göra illa mig själv men jag mår inte bra i dag.

Varför är det så svårt att ta emot godhet, när det är så lätt att ta emot ondska?

Mår båligt

Jag hatar att jag mår skit igen. Det kom plötsligt på bussen till jobbet sitter här med en klump i halsen nära till gråten.hoppas att jag kan kväva den.
Jag hatar att andra kan få mig att må dåligt utan att de har med saken att göra. Jg hatar att jag inte kan stänga av hjärnan och tänka på inget. Jag vill komma ur det men vill inte ringa någon på bussen orkar inte berätta för alla medresenärer om hur jag mår.
Vill skrika ut all ångest. 

Hemma med migrän igen.

Obs Detta skriver jag inte för att folk ska känna sympati mm. Detta är ett försök till att skriva av mig och skicka ut det i etern och att det kan stanna där. Lite hjälp till skälv hjälp kanske.

Detta upprepas så ofta och jag är så less på det. Man kan inte göra något känns det som. Jag började städa, men inte klart. Jag började fixa med ett mönster till en prinsessklänning som jag lovat sedan länge, tygerna ligger på golvet. Kommer mig inte för att avsluta även om jag vet att det inte tar så lång tid att sy då jag har sytt en liknande klar på 4 timmar.
Dock kan jag inte skylla allt på migrän, Jag har sedan en tid tillbaka känt en likgiltighet mot det mesta. Inget känns kul eller upplyftande knappt ens intressant. Förra veckan då saker och ting kändes ok så fick jag korta glimtar av att göra mig skälv illa. Behöver jag säga att jag blev rädd. Men inte tar jag kontakt med någon när det händer. Kör huvudet i backen och plöjer vidare med tårarna rinnande och en känsla av tomhet och att vara värdelös och onödig. Tyvärr så spelar det ingen roll hur många som jag har runt om som både säger och bevisar motsatsen. Jag är redan på det klara med att jag har problem med att äta, det är tråkigt, jag är trött, jag orkar inte.
Jag har bett om hjälp men det drar ut på tiden eller så tar de mig inte på allvar. Det märks inte när jag är med andra, för jag är extremt duktig på teater.
Det jag försöker att göra för att rycka upp min själv är, sy, virka, läser engelska, ska på bal på operan, dansar, är scoutledare. Försöker att göra allt som vanligt, med vissa dagar är det så svårt att komma ut sängen för att åka till jobbet. I går så körde jag en ny maskin för första gången och normalt sett så skulle jag varigt överlycklig efter som jag gillar att köra maskiner. Men bara en gnagande känsla av att något inte stämmer.

Lyckodag eller?

Dagen börgade bra jag hittade etthundra kronor i en rabatt. Sedan fick jag äta frukost i fred vilket kan vara skönt ibland.

Det är lite farligt med ny telefon skulle ringa syrran men hon hade försvunnit som kontakt hur jag än letade så hittade jag inte henne. (lite svårt när hon är i Enköping ). Så jag ringde hennes man och syrran svarade. Jag frågade varför hon svarade i mannens telefon. Men av någon anledning så var det hennes nummer men mannens namn på kontakten. Snacka om förvirrande när man ska ringa.