Vinter kap 3

Vintern är alltid lång men den är ännu längre för den som längtar efter värmen. Minnet av den sista dagen av hösten kunde inte värma henne. Samtidigt så kom två friare till henne och de i all välmening försökte att muntra upp henne. Nu struntade hon i vem som hade den andra boken och skrev om sin svårighet att veta vem hon skulle välja. Äkta kärlek hade hon bara läst om i böcker men inte upplevt skälv. Kunde det hon kände för herr Ärensjö vara kärlek? Ett visste hon iallafall och det var att de som just nu bodde i slottet bara var en irritation och inga som hon ville leva resten av livet med. Så ofta hon kunde så åkte hon över till grannarna eller till söderns gröne riddare med familj för att komma i från sin längtan och fylla det med långa samtal över 14 koppar te mitt i natten.
De satt i biblioteket Elisabeth den undersköna älvan och den skriftlärde följeslagaren som av någon anledning inte kunde finna något vettigt skäl för att lämna det.
"Säg åt de som du har där hemma att du inte är intresserad." Sade den skriftlärde
"Jag vet "säger Elisabeth och reser på sig för att gå ett varv i rummet "men det är så svårt. De vill inte ta ett nej." Det är säkert femte gången hon går runt i rummet. Frustrationen över att vänta på något har gjort henne retlig. Hon vet inte ens vad hon väntar på bara att vintern ska ta slut. "Bara vintern tar slut så blir allt bra" Viskar hon lågt och ser ut på snön som faller som stora fjädrar.
När hon kommer hem så visar hon friarna på porten och ber dem att inte återkomma. Sedan trotsar hon snön och går ner till sjön och trädet där de hade den sista picknicken. Under trädet ligger tre djupröda rosor.